Julkort

2006 började jag med traditionen att göra ett årscollage och skicka det som julkort till släkt och vänner.

 

  2006

 

 

  2007

  

 

  2008

 

 

  2009

 

 

  2010

 

Det höll i sig till 2010. Sedan blev det inga julkort 2011 och 2012. För mycket annat att rodda med. Ibland undrar jag om någon tolkade uppehållet som ett: "Vi bryr oss inte om er längre." Faktum kvarstår, en del vänner försvann. Och jag klandrar dem inte,  it takes two to tango.

I år när jag återupptog traditionen med årscollaget kändes det som om jag behövde förklara mig för de vänner som befinner sig i periferin. Det blev en analogi:

Vi har haft ett tvåårigt depåstopp. Bussen kommer aldrig bli vad den varit och oktantalet är justerat nedåt. Vi anpassar hastigheten efter ungarna bak i bussen. Ibland tillåter deras dagsform så höga farter som 70 km/h och vissa dagar puttrar vi på i 10. Ibland kör vi rätt över kerbsen och kraschar rakt in i armcon. Ibland klarar vi ett helt varv. En sak ska ni veta, vi håller hårt i ratten och gör så gott vi kan. Kram / Emelie
 

 

I första utkastet skrev jag "Nu är vi på banan igen!" men insåg att det lät lite väl hurtfriskt och inte riktigt överensstämde med verkligheten. Det lilla antalet personer som faktiskt kommer hem till oss och träffar ungarna, vet verkligen att det sliras en hel del. Och personerna som jag och mannen anförtror detaljerna om vårt familjeliv, de vet också att vår framfart på banan är allt annat än spikrak.

Till de personer som vet, behöver vi bara skicka en vanlig god-jul-hälsning. Och det bästa är att de personer som vet, har blivit fler! Jag tror att diagnoserna gjorde sitt, att det blev lättare att vara öppen med barnens svårigheter i och med dem. Och THANK GOD för SOCIALA MEDIER! Där har vi hittat nya vänner med liknande familjeliv som vi. Och de bara inte vet, utan de förstår också, hur det är att leva med autistiska barn i familjen.


  Kram / Emelie  
  Och God Jul <3

   

  2013

 

Kakdeg till middag?!

Vi hade en tant från socialen på besök eftersom vi har ansökt om avlösarservice i hemmet för våra tre autistiska killar. Jag berättade om att jag har "restaurang" här hemma och att det innebär att alla familjemedlemmar äter efter sin egen klocka och sin egen matsedel. Oj, oj sa tanten och såg lite tagen ut. I samma stund trillade min sjuåriga tjej in i hallen i källaren och skrek för full hals för att höras till övervåningen, "Jag vill ha kakdeg!" Ridå...

Trippelfel

04:an har börjat utvecklas på ett mycket positivt sätt. De senaste veckorna har morgonrutinerna fungerat smärtfritt, vilket de inte gjorde i början av terminen. 04:an har glatt gått iväg med orden "Hej då mamma. Ha det så bra. Lycka till!" I skolan har han börjat prata massor, vill jobba mer och har börjat samspela med klasskompisen. På utvecklingssamtalet lät lärarna oss lyssna på en ljudinspelning där 04:an räknade till fjorton. Och både jag och mannen rördes till tårar.

I morse blev det trippelfel:

1. Igår kväll började 04:an hosta och han hostade en stund när han kom upp i morse;  alltså sämre fysiska förutsättningar än vanligt.
2. 00:an hade sovmorgon och råkade visa sig för 04:an en tid på dygnet då han aldrig är hemma i vanliga fall.
3. 02:an knäppte på bioprojektorn åt 04:an som fastnade i "Dora-världen", något som inte ingår i den vanliga morgonrutinen 

När jag knäppte av bioprojektorn börjad 04:an gråta och skrika. Och så var vi tillbaka på ruta ett med "Vill inte skolan. Jag stanna hemma."

 

Jag gav honom utrymme och tid och väntade ut en öppning för tandborstning. När den väl kom efter en kvart, rullade det på och han kom iväg. Jag behöver väl inte säga att han inte precis trallade sin vanliga visa: "Hej då mamma..." när han gav sig iväg.

Gott så men så kom ett sms från 00:an: "Gick det bra med 04:an?" Antagligen för att han kände en viss skuld till att lillebror skrek och grät när han lämnade huset. Och jag bryter ihop en smula. Rörd av omtanken och tyngd av tanken på vad 00:an och 06:an får vara med om på grund av vår familjesituation.

Avslutar med att citera adamarsbacken:

 

"Mitt barn som inte har diagnos lever i en familj som kämpar mer än andra familjer. Hur mycket jag än curlar henne så kommer hon att möta motgångar som inte alla barn möter."

http://noteratochkommenterat.blogspot.se/2013/11/kravanpassad-vardag.html




00:an lär 04:an att bygga LEGO.

 

06:an hänger med 04:an i soffan.

 

 

T-shirt

Så att 03:an kanske slipper bli antastad på busfabriken.

 

 

 

Går att köpa i min egen t-shirt butik på nätet:

http://779661.spreadshirt.se/

 

03:an drar 152 cl i t-shirts i vanliga fall. Damstorleken small passar bra, bara lite stor.



Undrar just om man kan trycka läsbar text på badbyxor? Inte mycket tyg att jobba med precis.

Skolbekymmer och läskigt specialintresse

03:an har varit hemma i över två veckor, mer eller mindre krasslig. En liten kille som tydligt visar att han mår bra av att vara hemma och dåligt av att vara i skolan. En unge som börjar gråta krokodiltårar eller får ett utbrott, bara jag nämner skolan. En skola där undervisningen sker i en liten grupp om tre elever och med minst två lärare. En skola som serverar mat som 03:an kan äta och antalet lektionstimmar är färre än vad timplanen säger. Och ändå funkar det inte.

Igår försökte jag muta honom genom att uppfylla en av hans hetaste önskningar. "Robin vill gå till skolan med dig! Och pappa och jag har bestämt att det är ok." Han svarade med tårar.

03:an bästa vän, skelettet Robin.

 

Kristelefonsamtal med en av lärarna. Hon förstår vår situation till fullo och är beredd att tänka utanför ramarna för att vi ska få iväg 03:an till skolan igen. Vi bestämde att jag skulle fråga 03:an om han ville åka till kyrkogården imorgon bitti, vilket är ett av hans specialintressen. Jag frågade och han sa ja.

I morse packade vi fika till utflykten och 03:an ville prompt ha med sig vitlök för att kunna skydda sig mot vampyrerna på kyrkogården. Ok... Vi packade vitlök och då kom frågan från 03:an: "Har vi några träpålar?" Herre Gud!!! Snälla älskade lilla pojke, vad jag önskar att du skulle vilja vara lite mer närvarande i vår vanliga mänskliga värld.

Skrattar och gråter om vartannat. Precis som vanligt med andra ord.







.

Inspirerad att greppa pennan

03:an vill sällan hålla i en penna så döm om min förvåning när han tog fram nya målarboken och satte igång, med rätt penngrepp och allt. Klockan visade 21:13, den tiden på dygnet då han är som mest kreativ och aktiv. Resultatet blev lite "outside the box".

 

 

 

 

 

 

Jag kan just tänka mig att målarbokens upphovsman Jesper Waldersten, uppskattar 03:ans sätt att ta sig an hans målarbok.

 

Och TACK Jesper Waldersten för att du inspirerade 03:an så pass att han tyckte det var värt besväret att greppa pennan.

 

 

--------------------------------------------------------------------

Jag skickade ett mail till Jesper för att tacka och jag fick svar:

 

 

"Hej Emelie. Det har varit en riktig måndag i dag men nu blev det plötsligt en torsdag. Det finns flera sådana här berättelser om denna bok, udda varianter om hur den används, sparas, rivs i och leks med. Tyckte mycket om denna variant.  

Hälsa din 10-åring från mig. Vänligen. Jesper."

 

 



Klädproblems funderingar

03:an har alltid klagat på att det gör ont i benen. Vi har tolkat det som växt- eller träningsvärk. Nu har han inte klagat sedan i våras. Varför gick det över? Inte kan det väl ha att göra med att han inte har haft jeans och strumpor på sig sedan dess? Eller?! Har han själv knäckt gåtan varför det gjorde ont och är det därför han bara tokvägrar långbyxor och strumpor i dagsläget?

När 03.an själv får välja kläder: Badponcho.

Så många frågor, så lite svar...





Klädproblem

Jag förtvivlat: "Du kan inte ha shorts och gympadojjor när det är minusgrader, du blir sjuk!". 03:an skiner upp i ett leende och säger med förhoppningsfull röst: "Sjuk". Och jag inser mitt misstag. Finns ju inget han hellre vill, för när man är sjuk får man vara hemma från skolan.

 



Redan för två år sedan insåg 03:an hur det låg till och försökte
med "prickor".

Flytta till Söderhavet?!

När man ser hur 03:an blir harmonisk av att vara vid havet och på stranden, så förstår man att han har hamnat på fel plats på jorden. Hans rätta plats är en strand i Söderhavet! Undrar just om de har Granny Smith äpplen där?!