Sprang ihop med en bekant på parkeringen utanför pizzerian. Han började samtalet:
Så, det ska bli gott med pizza till lunch?
Den ska inte jag ha. Den är till 03:an som är autistisk. Han äter en pizza Margeritha varje dag. Det är typ, en grej av tio som han kan äta. Och ibland de tio grejerna räknar jag in hjärtklubbor och GB-sandwich. Förresten, du råkar inte känna någon som skulle vilja jobba med honom i skolan?
Söker ni folk? Jag jobbar ju i skolan som assistent till en kille med autism.
Men, är inte du elektriker? Hur har du lärt dig? Hur vet du hur du ska göra med killen?
Ja, rektorn som anställde mig, fattar ju ingenting. Och för att inte tala om lärarna, de fattar ju ännu mindre.
Men...
Jag får ju fråga föräldrarna!
Som Theo Peters säger i sin föreläsning "Autism som kultur":
http://www.ur.se/Produkter/172515-UR-Samtiden-Autismliknande-tillstand-Autism-vem-har-problemet#start=375&stop=475
Han betonar hur viktigt det är, att de professionella samarbetar med föräldrarna eftersom alla barn med autism är olika.
"En mamma som är med sitt autistiska barn i sex-sju år är värd en doktorstitel i kunskap om sitt eget barn"
Theo Peters citerar Tony Atwood:
"Om du träffat en person med autism har du träffat en person med autism"
4 kommentarer:
Jamen precis *sträcker stolt på mig*
Det gjorde du med?!! Bra! :)
Synd att du inte vill att man delar din blogg.. <3
Kramar om!
Du får dela om du vill Nina. Jag känner att det har lossnat, att jag kan producera text inom en rimlig tidsrymd. Och att jag börjar lära mig hur man beter sig på sociala medier. Som jag tjuvkikat under några år och jag är så tacksam att ni stod ut med mig och lät mig ta saker i min egen takt.
En sak jag velat om, är syftet med min blogg. Så sent som i dag tog jag beslutet att syftet, så som jag en gång formulerade det, kvarstår.
Syftet är att bygga mitt eget minnesarkiv.
Jag har inte satt lås på arkivet och jag tycker det är ärtans rart att ha vänner som vill hålla sig uppdaterade på vad som finns i det.
Kramar tillbaks!
Tack för att du finns kvar <3
Tycker ju om dig, vettu :*
Jag har inte heller utbildning i autism eller inom omvårdnad.Och det har hjälpt mig.
För varje ny individ jag jobbar med ger mig kunskap
För jag kan inte autism utan till, jag kan inte hur människor med cp skador funkar eller något annat syndrom, eller sjukdom.
Det jag kan är omvårdnads biten och planera dagar och ge medeciner.
Men jag kan inte personen jag jobbar med förens jag blir insläppt.
Så är det ju med alla människor
Så nej man behöver inte alltid utbildning.
Där i mot vet jag på generell nivå vad svårigheter är inom autism och andra funktionshinder som är så viktigt.Men återigen jag vet ju inte vilket,vilka av problemen en ny brukare jag jobbar hos har. Förens jag känner personen
Skicka en kommentar